På onsdagen 22.4 satt jag på filosofiföreläsning. Eller ja, det var mer diskussion än föreläsning. I nästan en och en halv timme satt vi i smågrupper i Zoom och diskuterade livets mening utgående från olika frågor och andra tänkares tankar (i huvudsak Wittgenstein och Eagleton). Det var en av de mest givande diskussionerna jag haft, inte för att den skulle ha besvarat frågan om livets mening, utan för att den bjöd på så många perspektiv jag inte tänkt på förut. Med aningen vidgade vyer jag jag så vidare med dagen.
Vi fick en ny uppgift att utföra före nästa kursträff: att utföra övningarna som finns i materialet för den stoiska veckan. Så jag printade ut handboken vi fått och började skumläsa hurdan vecka jag hade framför mig. Lite irriterat plirade jag mot taket i min lägenhet. Grannarna väsnades. Det har blivit mera sådant nu på sistone. Jag suckade och läste vidare, kom på att jag var hungrig, men inte hade nåt att äta. Dags att handla.
Distraktioner. Det är någonting jag upplever att min vardag blivit rätt full av. Medan biblioteken var öppna brukade jag gå dit för att studera om dagarna. Där var det någorlunda lugnt och jag kunde bättre koncentrera mig på de studieuppgifter jag hade att utföra. Men nu när allting är stängt kräver studierna mer disciplin än jag ibland förmår uppbringa. Låt oss säga som så att jag är bra på att komma på ursäkter för att hitta på annat att göra.
Så nu hade jag en studieuppgift, den stoiska veckan, framför mig, och den kräver att man konsekvent utför tre uppgifter dagligen under sju dagar, en morgonmeditation, en uppgift mitt på dagen och en kvällsmeditation före läggdags. Inget utrymme för distraktioner, hellre disciplin.
Nu är jag vid slutet av dag två på min stoiska vecka. Jag sitter på en hård träsoffa intill en sprakande brasa i eldstaden och ser ut över sjölandskapet framför mig. Skymningen lägger sig sakta och tranorna har anlänt för att övernatta på åkern här framför. Tidigare idag har jag observerat både en falk och en örn.
Jag befinner mig alltså vid stugan (oroa er inte, jag är inom samma sjukvårdsområde där jag också bor så jag belastar ingen annans sjukvård eller nödcentral om något händer mig här). Jag har inte sett en själ sedan fredag då pappa var här och vi böt däck på bilen. Det har varit soligt men en kall nordlig vind har hållit nere temperaturen. Jag har fått elda nästan konstant i två dagar för att få stugan att bli varm, för att inte tala om att hålla värmen.
Det är ett enkelt liv. Jag vaknar rätt tidigt av mig själv, myser under täcket tills jag måste gå till dasset varpå jag sticker fötterna i mina crocks, biter ihop och går ut i den kyliga morgonluften och hälsar tranorna god morgon. Sedan är det morgonmeditationen som gäller. Efter det har jag tagit för vana att dra ett tarotkort och meditera över det i någon minut.
Efter morgonmeditationen följer tvagning i bastustugan (ännu en kylig morgonpromenad), eldning i vattenboilern och därefter frukost. Förmiddagens svala timmar passar bra för studier. Efter lunch utför jag stoiska veckans mitt-på-dagen uppgift och efter det har jag tagit för vana att utföra sysslor utomhus. Såhär på våren är det en hel del att göra. Jag har krattat (här finns mycket att kratta), myllat om i blomrabatterna, huggit ved och burit vatten från brunnen.
I något skede är det dags för middag, möjligt värmande av bastun, eller långa promenader. Före läggdags brukar jag läsa lite ur någon bok jag har på gång och sedan utföra kvällsmeditationen för stoiska veckan.
Det här blir min tredje natt här för detta år och stugan börjar äntligen kännas lite varmare nu. Jag behöver troligen inte elda i morgon förrän mot kvällen. Att komma hit var absolut rätt beslut för min del. Jag har äntligen fått ro att arbeta, någonting jag inte haft på snart två månader i staden. Studierna har känts som ett tvång, men nu är de enklare att utföra. Jag måste förstås åka in till stan ibland för att fylla på förråden, så i morgon blir en sådan dag. Jag startar på morgonen, utför lite ärenden hemma och handlar sedan före jag åker tillbaka hit.
Jag känner mig lugnare till sinnes här. I stan bar jag på en allt starkare irritation över grannarnas väsnande, bland andra saker. Här är det enda livstecknet jag ser från andra människor de bilar som passerar kanske tio gånger om dagen.
~Stella
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar